Informationsplikten: Ett symptom på en moralisk och politisk kris

Informationsplikten lyfts fram som ett nödvändigt verktyg för att bekämpa det så kallade skuggsamhället. Men bakom denna fasad döljer sig ett förslag som riskerar att undergräva grundläggande sociala och etiska normer. Är det verkligen en effektiv lösning, eller ett steg mot en mer repressiv statsmakt?

"Skuggsamhället" som begrepp

Johan Forssell beskriver 100 000 människor som om de vore en monolitisk grupp, som om alla dessa individer utgör ett homogent hot mot Sveriges samhälle. Vad han inte nämner är att detta så kallade "skuggsamhälle" är en direkt konsekvens av den migrationspolitik som Sveriges och andra västländers regeringar har fört i decennier. När vi stänger gränser, försvårar möjligheten till asyl och skapar en omöjlig väg till uppehållstillstånd tvingar vi människor in i en osäker tillvaro. Det är alltså politiska beslut som har skapat detta problem - inte människorna själva.

Migrationsministern nämner att dessa människor inte vill återvända. Det han inte tar hänsyn till är varför de inte återvänder. Är det verkligen en fråga om ovilja, eller är det en fråga om omöjliga förutsättningar? Många av dessa individer kommer från länder där våld, fattigdom och förföljelse är vardag, ofta som en direkt följd av västvärldens utrikespolitik, exempelvis krig i Mellanöstern och Afrika eller handelspolitik som försvagat lokala ekonomier.

Informationsplikten och dess konsekvenser

Nima Gholam Ali Pour (SD) hävdar att informationsutbyte mellan myndigheter inte är kontroversiellt. Det är fel. Det är inte bara kontroversiellt, utan också potentiellt skadligt för hela samhället. Varför? För att det förstör det förtroende som är nödvändigt för att upprätthålla sociala tjänster. Läkare, bibliotekarier och lärare har som primär uppgift att hjälpa människor inte att agera som förlängda armar av statens kontrollapparat.

Ett samhälle där människor inte vågar söka vård eller utbildning på grund av rädsla för att bli angivna är inte bara ett moraliskt bankrutt samhälle – det är också ett samhälle som undergräver sin egen långsiktiga stabilitet. För varje person som avstår från att söka hjälp, riskerar vi att skapa folkhälsoproblem, utbildningsluckor och ökad social marginalisering.

Fakta om illegala migranters bidrag till samhället

Forssell och Gholam Ali Pour ignorerar också den växande mängden forskning som visar att migranter, även de utan papper, ofta bidrar till samhället. De arbetar i sektorer som lider av brist på arbetskraft, exempelvis jordbruk, städning och bygg. Att beskriva dem som en belastning är inte bara falskt utan också en medveten strategi för att skapa en "vi och dem"-mentalitet som syftar till att distrahera från verkliga problem, såsom skatteflykt och ekonomisk ojämlikhet.

Moralisk och historisk sammanhang

Det är värt att påminna om att Sveriges historia är full av exempel där människorättsprinciper har stått över kortsiktiga politiska lösningar. Att använda bibliotek som en plats för angiveri är ett direkt brott mot de demokratiska ideal som bibliotekslagen uttryckligen föreskriver. Informationsplikten påminner oroväckande mycket om angiverisystem som använts i repressiva regimer genom historien. Från Östtysklands Stasi till apartheidregimens Sydafrika har liknande system använts för att kontrollera befolkningen genom rädsla. Resultatet har alltid varit detsamma: ökad alienation, sönderfallande förtroende för staten och djupa sår i samhället som tar generationer att läka.

Den logiska bristen i regeringens argumentation

Forssell talar om internationella konventioner som om regeringen har för avsikt att följa dem, samtidigt som han för en politik som uppenbart strider mot dem. Att skapa en angiveriapparat som involverar civila tjänstemän är oförenligt med grundläggande mänskliga rättigheter, inklusive rätten till privatliv och skydd från förföljelse. Regeringen säger sig vilja minska "skuggsamhället" men dess politik gör exakt motsatsen: den driver människor djupare in i skuggorna.

Vem bär det verkliga ansvaret?

Det är centralt att förstå att dessa människor inte har skapat sina omständigheter. Det är politiska beslut på både nationell och internationell nivå som har drivit fram detta "skuggsamhälle". Att sedan skuldbelägga dem för deras tillvaro är inte bara orättvist – det är också intellektuellt ohederligt.

Regeringen säger att den vill bekämpa "skuggsamhället", men varje policy som ökar övervakning och repression förstärker bara problemet. Informationsplikten riskerar att driva ännu fler människor bort från samhällets institutioner och tjänster, vilket skapar en ond cirkel av exkludering.

Alternativ lösningar

Vad som krävs är en human migrationspolitik som ser dessa individer som människor, inte som problem. Det innebär att skapa vägar till uppehållstillstånd, att tillhandahålla möjligheter för arbete och integration och att ta itu med de globala strukturer som driver människor på flykt. Informationsplikten är inte bara en dålig lösning – den är en farlig distraktion från de verkliga utmaningarna. Om målet är att minska skuggsamhället, måste vi börja med att skapa incitament för inkludering snarare än exkludering. Det innebär:

Ge människor möjlighet att lagligt etablera sig i Sverige genom arbete, studier eller andra bidrag till samhället.

Investera i program som hjälper människor att bli en del av samhället snarare än att trycka dem längre bort från det.

Frågan är inte vad vi kan göra för att effektivisera utvisningar. Frågan är vilken typ av samhälle vi vill bygga. Informationsplikten framställs som en lösning, men den är egentligen en distraktion. De verkliga problemen – bristen på vägar till legalisering, integrationsmöjligheter och en human migrationspolitik – förblir olösta. Istället för att konfrontera de strukturella orsakerna till skuggsamhället, skapas en falsk bild av handlingskraft genom repressiva åtgärder som är ineffektiva och destruktiva.