‘‘Angiverilagen’’ - allt om lagen om informationsplikten
Regeringens förslag om informationsplikt väcker starka reaktioner och innebär att vissa myndigheter ska bli skyldiga att rapportera uppgifter om personer som vistas olagligt i Sverige. Samtidigt undantas känsliga verksamheter som vård, skola och socialtjänst för att bevara förtroenderelationer. Kritiker menar att balansen mellan effektivitet och integritet är svår att uppnå, medan förslaget även lyfter frågor om disciplinära och straffrättsliga konsekvenser för offentligt anställda som inte följer reglerna.
Utredningen i SOU 2024:80 föreslår att en informationsplikt införs för vissa statliga myndigheter i syfte att stärka återvändandeverksamheten och försvåra möjligheterna att vistas i Sverige utan tillstånd. Myndigheter som Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kronofogden, Pensionsmyndigheten, Kriminalvården och Skatteverket omfattas av förslaget. Dessa myndigheter ska på eget initiativ lämna ut specifika uppgifter till Polismyndigheten, Migrationsverket eller Säkerhetspolisen. Informationen ska användas för att identifiera och lokalisera personer som vistas olagligt i Sverige samt underlätta verkställandet av beslut om avvisning eller utvisning.
De uppgifter som ska lämnas inkluderar namn, födelsetid, medborgarskap, adress, kontaktuppgifter och eventuella identitetshandlingar. Uppgiftslämnandet ska vara avgränsat till sådant som är nödvändigt för ändamålet, och proportionalitetsprincipen ska tillämpas för att minimera intrång i den personliga integriteten. Det innebär att myndigheter ska göra en noggrann bedömning innan de lämnar ut sekretessbelagda uppgifter, såsom hälsouppgifter eller information om skyddad identitet. Vid tveksamhet om behovet av att lämna ut uppgifterna ska detta undvikas.
För vissa samhällsfunktioner som skola, vård, socialtjänst och bibliotek föreslås undantag från informationsplikten. Detta motiveras av vikten av att upprätthålla förtroendet mellan dessa verksamheter och individerna de arbetar med. Till exempel ska barn kunna gå i skolan och få vård utan att familjen riskerar att rapporteras för olovlig vistelse i landet.
Om informationsplikten inte efterlevs kan det leda till disciplinära påföljder enligt lagen om offentlig anställning (LOA). Vanliga konsekvenser inkluderar varningar eller löneavdrag, och i allvarligare fall kan anställningen avslutas. Underlåtenhet att följa informationsplikten kan också aktualisera straffrättsligt ansvar enligt brottsbalkens bestämmelser om tjänstefel. Om brottet bedöms som grovt, exempelvis om det innebär betydande skada för samhället eller individer, kan straffet bli fängelse i upp till sex år.
Utredaren Anita Linder har betonat att den vanligaste och "yttersta konsekvensen" i praktiken är att en anställd kan bli av med sitt arbete. Detta uttalande kan förstås som en reflektion av hur disciplinära åtgärder vanligtvis är förstahandsalternativet medan straffrättsliga åtgärder används i mer exceptionella fall.
Även proportionalitet spelar en central roll i förslaget. Uppgifter ska endast lämnas ut om de är absolut nödvändiga för att uppnå målet med informationsplikten. Till exempel ska Skatteverket kunna lämna ut en adress för att lokalisera en person.
Förslaget om informationsplikt balanserar på en tunn linje mellan att effektivisera återvändandeverksamheten och att riskera en urholkning av individers integritet och förtroendet för myndigheter. Även om vissa samhällsfunktioner som skola och vård undantas för att skydda sårbara grupper, kvarstår frågan om hur den nya lagen påverkar relationen mellan myndigheter och medborgare i praktiken. Kritiker menar att förslaget riskerar att skapa rädsla och misstro, särskilt hos redan utsatta grupper, och att det innebär en potentiellt orimlig belastning på de anställda som åläggs informationsplikt. Samtidigt är det oklart om lagens tillämpning i vardagen kommer att uppnå de avsedda målen utan att leda till oproportionerliga intrång i människors privatliv och grundläggande rättigheter.
